Maktskifte i högkonjunktur

Socialdemokraterna har haft rollen som statsbärande parti i Sverige under 65 av de senaste 74 åren. Borgerliga regeringar har kommit till makten bara under 9 år, åren 1976-1982 (Torbjörn Fälldin och Ola Ullsten) och 1991-1994 (Carl Bildt).

Vid båda dessa maktskiften har Sveriges ekonomi varit körd i botten. I mitten på 1970-talet var det den misslyckade s.k. ”överbryggnadspolitiken” – ett försök av socialdemokraterna att undvika en konjunkturnedgång i omvärlden – som förde Sveriges ekonomi i fritt fall – nedåt. Näringsministern Nils Åsling fick öppna akutmottagning, när varvsindustrin avvecklades i Sverige. Bordet var inte dukat för de borgerliga – det var helt tomt!

Efter 1980-talets ekonomiska socialdemokratiska excesser, var det dags för maktskifte igen 1991, när Carl Bildt bildade regering. Så här beskriver Carl Bildt det ekonomiska läget i Sverige: ” Vi tillträdde i oktober 1991 efter det att socialdemokratins tredje väg hade kollapsat så totalt att regeringskriserna och krispaketen avlöst varandra under mer än ett års tid. I början av 1990 hade dåvarande socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt avgått i protest mot en politik som, enligt hans beskrivning, förde Sverige ut över stupet. Det var inte bara jag som använde uttrycket härdsmälta om socialdemokraternas försök till ekonomisk politik. Under året före valet hade vi varnat för alla de problem vi stod inför. Sverige förlorade cirka 1 000 jobb om dagen, och budgetunderskottet ökade lavinartat när utgifterna skenade och inkomsterna störtdök. Vi övertog en ekonomi i fritt fall och vi drabbades också av den allvarligaste europeiska finansiella stormen på decennier.”

Mitt i denna turbulenta tid (eller tack vare denna kris) fördes Sverige in i den Europeiska Unionen. Efter tre års hårdhänt krishantering av regeringen Carl Bildt återkom socialdemokraterna 1994 i regeringsställning, med feta löften om att återställa bidrag och reformer.

Vid de tidigare två borgerliga maktskiftena har Sveriges ekonomi således varit i fritt fall.

När Allians för Sverige nu bildar regering 2006 är förutsättningarna helt annorlunda; Sverige är i högkonjunktur och finanserna är goda, tillväxten är hög, räntan och inflationen är låg. Problemet är att arbetslösheten, trots högkonjunkturen, är alldeles för hög, att AMS-åtgärderna är omfattande och att utanförskapet kostar enorma summor.

Sveriges ekonomi är mycket sårbar i en lågkonjunktur – det är det höga priset vi betalar för en stor och omfattande offentlig sektor och sociala förmåner. När den globala konjunkturen går ner, drabbas Sverige mycket hårdare än andra länder och fallet blir brant…

Den nya regeringen får nu en välbehövlig frist innan lågkonjunkturen på nytt drabbar Sverige om 1-2 år. Innan dess måste strukturfelen rättas till och anpassas, ”kostymen” måste ändras, så att Sveriges ekonomi kan ”mjuklanda”. Till skillnad mot tidigare borgerliga regeringar har Fredrik Reinfeldt nu en chans att klara detta, men tiden är knapp. Lyckas Alliansen kan nästa val 2010 innebära ett fortsatt förtroende för de borgerliga…

I så fall kan det socialdemokratiska maktmonopolet ha brutits för alltid och en ny tid, med mer ”normala” politiska maktväxlingar kan nu ha tagit vid i Sverige…