Huvudlöst, Volvo!

Volvo planerar höja ersättning till de 250 högsta cheferna, ett helt huvudlöst förslag!

I en tidigare blogg kritiserade jag en företagargrupp med Volvos styrelseordförande Finn Johnsson i spetsen för deras debattartikel i DI om statens stöd till Saab. Samme Finn Johnsson har nu det sällsynt dåliga omdömet att lägga fram ett nytt bonusprogram för Volvo. Fanns det ingen public-relationansvarig inom Volvo, som kunde stoppat det stötande förslaget? Snacka om dålig tajming!

Jag har haft respekt för Leif Johansson, som VD för AB Volvo; han har utvecklat företaget till ett ledande lastbilsföretag i världen. Att han sålde ut Volvo PV till Ford och fick bra betalt var ett bra beslut, när det togs – att sedan Volvo PV inte utvecklades åt rätt håll utan drogs med i Fords kris, var inte lätt att förutse. Att det är Leif Johansson som kläckt idén om höjda bonusar betvivlar jag…

Volvo har under 2008 gått från ett rekordresultat efter två kvartal till jätteförlust sista kvartalet och 7700 anställda har varslats om uppsägning. I detta bekymmersamma ekonomiska läge har Volvo vänt sig till staten för att få stöd till utbildning av de anställda – ett stöd som (turligt nog!) regeringen inte sagt ja till…

Kritiken om girighet och dålig tajming har inte låtit vänta på sig från många olika håll: Aktiespararna, Christer Gardell i storägaren Cevian och nu senast, statsminister Fredrik Reinfelt. För Volvos anseende är förslaget en katastrof – Volvo har ju haft ett grundmurat förtroende hos allmänheten under alla år, företaget har varit lite av en nationalklenod. Men för varumärket Volvo har sista årets händelser varit förödande…

Vårens bolagsstämma blir säkert en spännande tillställning – hoppas aktieägarna gör en mer sansad bedömning av den föreslagna bonushöjningen och förpassar den, dit där den hör hemma – i papperskorgen!

------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 5 mars: Volvo har beslutat dra tillbaka förslaget om bonushöjningarna till cheferna!

Kortsiktig Saabkalkyl av näringslivsgrupp

I fredagens Dagens Industri beskyller tunga företrädare för västsvenskt näringsliv regeringen för att göra en allvarlig missbedömning i Saab. Med Finn Johnsson, ordförande i AB Volvo och Västsvenska handelskammaren, i spetsen, argumenterar en grupp näringslivsföreträdare för att regeringen skall finansiera Saabs överlevnad och att regeringen skall ompröva sin bedömning.

Som bevis för att regeringen har fel har gruppen gjort en egen investeringskalkyl, som visar att en nedläggning av Saab skulle kosta samhället 4,45 miljarder kronor. Detta belopp ”är i samma storleksordning, som det lån som Saab ansökt om hos den europeiska investeringsbanken”. Som garant för lånet kräver EIB att svenska staten ställer upp.

Det låter onekligen som om dessa ca 5 miljarder från staten skulle lösa den ”gordiska knuten” och rädda sysselsättningen för Saabs 4567 anställda och hos underleverantörer 6702 anställda, totalt 11269 personer (som gruppen så trovärdigt summerat!)
Haken i kalkylen är att gruppen endast gör en kalkyl för år 1 och helt glömmer bort vad som sedan händer.

Kan Saab efter ett år räkna med att ha nått lönsamhet på egen hand? Definitivt inte!
Kan Saab räkna med att marknadens investerare skyndar till och ordnar fortsatt finansiering? Knappast!
Kan Saab rent av få en köpare, som övertar verksamheten? Föga troligt med tanke på konjunkturläget och den svåra bilmarknaden!
Och GM försvinner med svansen mellan benen efter årsskiftet…

Saabs omtalade nya affärsplan sträcker sig flera år framåt i tiden, med sjunkande försäljningsvolymer de första åren och lönsamhet framåt 2012…
Om staten går in år 1 är risken stor att staten får ägarrollen i knät och måste fortsätta finansieringen av Saabs osäkra framtid, ett mycket olyckligt scenario. Och till en mångdubbelt högre kostnad för skattebetalarna än inträdesbiljettens 5 miljarder!

Det som förvånar mej är att denna grupp näringsföreträdare inte kan räkna; hur en investeringskalkyl bör se ut – det lär alla handelshögskolor ut. Låt vara att osäkerheten i kalkylen är hög – men kalkylen bör omfatta mer än ett år!
Skulle Christian W Jansson, vd för Kapp-Ahl göra en sådan lättsinnig kalkyl för det egna företaget, skulle Bjarne Holmqvist begå en sådan fadäs i Gunnebo? Hur kan Västsvenska handelskammarens vd Johan Trouvé ställa sig bakom ett sådant räknepekoral? En slutsats borde vara: satsa inte på dessa företag och deras misslyckade räknenissar!

Är orsaken till lättsinnet att det i detta fallet gäller skattebetalarnas pengar och inte deras egna verksamheters intjänade slantar? För mej framstår företagargruppens debattartikel i DI som ett olycksfall i arbetet och undertecknarna borde med skammens rodnad på kinderna försöka glömma de förflugna siffrorna! Det är illa nog att Saabs situation orsakat en storm av retorik mellan regering och opposition…

Mona Sahlin (S) väljer nationalism och protektionism

Mona Sahlin är hårt trängd i energifrågan – hennes rödgröna partners är kategoriska motståndare till kärnkraft, medan en majoritet av socialdemokraternas gräsrötter i en färsk opinionsundersökning vill ge möjlighet att bygga ut kärnkraften. Även flera av LO:s fackförbund inser att energiförsörjningen inte kan tryggas i Sverige utan förnyad kärnkraft…

Lösningen som Mona Sahlin nu försöker argumentera för är vi inte skall ”brassa på med jättekablar från Sverige ned till Europa”. Hon talar om att ”utveckla vår egen elmarknad”…

Ja, ja – för att travestera Jonas Love Almqvist: ”Sverige blott svensk el har”. Svensk el skall tydligen helst användas i Sverige, oavsett vad andra är beredda att betala för den! Visserligen innebär ett integrerat elnät i Europa att priset anpassas uppåt för oss som bor i Sverige, men vinsterna med ett fritt energiflöde i Europa uppväger helt klart denna nackdel. Blir den europeiska energiförsörjningen mer integrerad blir dessutom risken mindre för påtryckningar mot enskilda länder via energipolitiken. Sverige är extremt beroende av export av varor och tjänster och att frihandeln på världsmarknaden fungerar är livsviktigt för Sverige. I finanskrisens spår ökar nationalismen i omvärlden, men Sverige bör inte följa denna trista utveckling. Fritt flöde av varor och tjänster tjänar alla på och resultatet blir ökat välstånd!

Mona Sahlin har i denna fråga gjort en kovändning – som minister var hon med om att planera för att kopplingarna mellan det svenska elnätet och Europa skulle bli fler och bättre än tidigare. Att den socialdemokratiska regeringen planerade för en stor elkabel från östra Sverige till Baltikum var en klok säkerhetspolitik, som uppskattades av balterna, som vill komma ifrån de stora beroendet av Ryssland. Mona Sahlins nya linje uppfattas säkert som ett stort svek…

Vad är nästa steg från (S) mot nationalism och protektionism? I valrörelsen inför EU-valet kan det bli en tävlan om vem som är bäst på att hålla den utländska arbetskraften borta från Sverige. Lavaldomen svider fortfarande för LO och (S). Mona Sahlin vill också skära ned anslagen till försvaret med flera miljarder genom att prioritera det ”nationella” försvaret på bekostnad av insatserna utomlands t. ex. FN:s fredsbevarande operationer.

Som Göran Johansson (S) i Göteborg så träffande sade om sitt parti en gång: ”socialdemokraterna backar med röven in i framtiden!”

Äntligen ny ledning i Försäkringskassan!

Nu avgår ledningen i Försäkringskassan – generaldirektören Curt Malmborg har sagt upp sig och tidigare har flera personer i ledningen slutat (bl. a. Stig Orustfjord). På två år har hela ledningsgruppen på Försäkringskassan bytts ut och flera chefer har sagt upp sig på grund av sitt missnöje med det kaos som råder på myndigheten.

Förändringen är nödvändig - redan i september 2007 skrev jag en blogg, där jag framförde åsikten att Försäkringskassans ledning borde sparkas. Skälen för min åsikt var då främst politiska och en lång rad år av misskötsel av myndigheten. Att inte den borgerliga regeringen, som tillträdde hösten 2006, tidigt ändrade i myndighetens ledning, är fortfarande en gåta.

Tiden som gått har ytterligare försämrat myndighetens funktion: de ändringar i FK:s regelsystem, som regeringen infört har mottagits med armbågen och aktivt motarbetats, delvis med motargumentation. Visst är Försäkringskassans roll svår och därmed styrningen, men med en ledning, som inte arbetar för att fullfölja regeringens nya intentioner (och inte heller följt tidigare beslutade regler för verksamheten), så har resultatet blivit fullständig kaos.

Förtroendet hos allmänheten är mycket lågt och det interna förtroendet för Försäkringskassans ledning och Curt Malmborg har halverats sedan 2007 visar en medarbetarundersökning som DN refererar. För ett år sedan hade 40% av de anställda stort förtroende för ledningen, i den senaste undersökningen är det bara 20%!

Den ekonomiska styrningen har fått hård kritik och till detta kan läggas den skandalösa upphandlingen av nytt IT-system: det fattas en miljard för nästa verksamhetsår och det beror på att man inte har kontroll över konsultbolaget Accenture - man fick kostnader men ingen leverans på vissa IT-tjänster.

Men varför tog inte regeringen i med hårdhandskarna mot Försäkringskassans ledning?

Satsa på vägar, inte järnvägar – billigare för miljön

Lågkonjunktur är rätt tid för infrastruktursatsningar anser de flesta politiker. Ekonomen Keynes gamla recept för att överbrygga sämre tider genom att underbalansera budget och satsa på investeringar i infrastruktur är aktuella igen.

Men vilka infrastruktursatsningar bör vara prioriterade? Svaret är inte enkelt: de rödgröna är splittrade i frågan, vänstern och miljöpartiet vill helt prioritera nyinvesteringar i järnväg, socialdemokraterna ser även behovet av satsningar på vägar och broar. Alliansen vill i högre grad än den tidigare regeringen satsa på vägar och broar.

Visst finns det ett stort behov av förbättrat underhåll av Sveriges befintliga järnvägsnät, men nysatsningar på järnväg är mer tveksamma. Och vägnätet i Sverige är sorgligt eftersatt, här behövs kraftfulla satsningar, speciellt på vägar och trafikleder i tättbebyggda delar av Sverige.

I debatten om klimatändringen hävdas alltid att det är bra för klimatet att flytta över transporter av personer och gods från våra vägar till järnväg, något som också klimatberedningen slog fast. Men någon vetenskaplig grund för att det faktiskt förhåller sig så har aldrig funnits.

Förrän nu, då statens myndighet för kommunikationsanalys SIKA, på uppdrag av infrastrukturminister Åsa Torstensson, utrett frågan om det går att sänka koldioxidutsläppen genom att flytta transporterna. Resultatet av utredningen är mycket överraskande!

Koldioxidutsläppen skulle kunna minska med 20% genom att flytta transporter till järnväg, men åtgärderna är mycket dyra: investeringar i järnväg kostar för varje sparat ton koldioxid mellan 2200 och 5000 kronor. Utredningen slår däremot fast att den stora potentialen finns i en effektivisering av varje transportslag; höjer man i stället koldioxidskatten för vägtransporter med 70 öre kostar varje ton sparad koldioxid bara 300 – 1000 kronor.

”Infrastrukturinvesteringar är ett förhållandevis kostsamt sätt att minska koldioxidutsläpp”, slår utredningen fast. Det är betydligt mer samhällsekonomiskt att använda olika styrmedel – som koldioxidskatt och trängselskatt – för att flytta över transporterna, än att minska utsläppen genom nyinvesteringar i järnväg…

Efter OS – nu har Kina fått rejäl baksmälla…

Kina har utvecklats snabbt sedan Deng Xiaopings reformer och öppnande mot omvärlden för 30 år sedan. BNP har årligen haft tvåsiffriga procenttal, siffror som vi i väst tagit med en nypa salt – kan det verkligen vara sant?

Men nu efter höjdpunkten med OS i somras har Kina tvärbromsat – och det är inte bara finanskrisen som är orsaken. Kinas export i november föll med 2% jämfört med 2007. Och nästa kvartal ser än mörkare ut, det blir en kraftig inbromsning. Inte så konstigt egentligen, eftersom Kina är så internationellt beroende och efterfrågan från omvärlden har sjunkit dramatiskt.

Men Kina är världens största land och det som nu sker i landet kan få omvälvande konsekvenser. Göran Persson uttalade vid ett statsbesök i Kina sin spontana uppfattning att ”Kina var stabilt”, ett uttalande som tolkades i Sverige som ett stöd för den kommunistiska regimen i Kina. Men oavsett vad man har för uppfattning om regimen, så måste man konstatera att landet varit mycket stabilt och lugnt under senaste 20 åren efter händelserna på Himmelska fridens torg.

Den höga tillväxttakten har bidragit till stabiliteten och det sägs ofta att Kina behöver en tillväxt på minst 8% för att undvika sociala spänningar. Men vad händer nu i Kina, när landet tappat farten rejält och massutslagningar av fabriker gör att arbetslösheten stiger drastiskt. Regimen försöker på olika sätt stimulera ekonomin och styra över fokus från exporten till inhemsk konsumtion. Regimen kan också frestas att med konstlade medel hålla uppe exporten till priset av sjunkande valuta och därmed ökande handelskonflikter med omvärlden.

Sociala spänningar, massarbetslöshet, studentprotester och inhemsk opposition i världens största land kan leda till en dramatisk utveckling de närmaste åren – en förändring som kommer att skapa svallvågor i hela världen. Risken för en våldsam utveckling i Kina kan inte uteslutas, eftersom den nuvarande kommunistiska regimen har en paranoid rädsla för all form av inhemsk opposition. En övergång till ett mer demokratiskt Kina skulle i så fall dröja ännu många år…

Succén med stadsjeepen XC90 bäddade för Volvos kris

Stadsjeepen XC90 blev en omedelbar succé i USA när den lanserades. Volvo var sent ute med en stadsjeep, sist av alla konkurrenterna, men den sålde otroligt bra och för Sverige blev den en av våra största exportsäljare någonsin. Volvo var Fordfamiljens guldägg, som gav ett bra bidrag till Fords, redan då, mediokra lönsamhet.

I skuggan av framgångarna med XC90 och övriga Volvo-modeller på USA-marknaden missade Volvo den förändring av bilmarknaden mot mer miljösmarta och bränsleeffektiva bilmodeller, som hände i omvärlden. Men, till skillnad från Volvo, var det en del prestigebiltillverkare, som BMW, som tidigt kände förändringens vind och satsade på nya, effektiva bilmotorer och även mindre bilar.

Hybridtekniken utvecklades tidigt av Toyota, som hade körbara bilar tidigt på marknaden. Även prestigemärket Lexus, ägt av Toyota, kunde tidigt införa hybridtekniken och därmed ge en miljöprofil åt sina välbärgade kundkrets. I Frankrike och Italien utvecklades dieseltekniken av PSA-gruppen och Fiat och dieselmotorerna blev mycket bränsleeffektiva och även rena (även om bränslet inte var förnybart!) I Europa har dieselbilarna sedan många år ca 60% av marknaden.

Hos Volvo satsades varken på bränsleeffektiva bensin- eller dieselmotorer, inte på hybridtekniken och de gasbilar, som tidigt fanns hos Volvo, slutade tillverkas bara för något år sedan! Att anpassa motorerna till etanol var en enkel åtgärd för Volvo – trots detta gjordes satsningen på etanol sent, mycket senare än hos Saab. När nya Volvo C70 med etanolmotor introducerades på marknaden var den försedd med en stor motor, som drog mer än 1,5 liter etanol per mil. Men bränsletankens storlek, 70 liter, hade inte ändrats sedan föregående modell – det innebar att bilägaren måste in till en mack och tanka efter bara ca 40 mil. Att modellen inte rosade marknaden är kanske inte så konstigt?

Nu när krisen för bilbranschen är här på allvar, så har Volvo insett behovet av effektivare, miljöbilar och har modifierat bilmodellerna C30 och C50 och försett dem med dieselmotorer, så att de klarar den svenska miljöbilsgränsen. Och snart kanske vi får se en comeback för en gasbil från Volvo?

Ford och GM står på ruinens brant och vädjar om stöd. Om de får stöd, så är det säkert villkorat, så att Volvo och Saab inte får del av detta. En försäljning av Volvo är därför trolig, Saabs framtid är mer osäker. Men att staten skulle gå in och ta över Volvo och Saab och skapa ett svenskt ”Svenska bilar” är helt otänkbart.

Som Ursula Berge skriver i DI 5 december: ”Varför skulle svenska staten vara bättre på att göra säljbara bilar bättre än vad GM och Ford visat sig vara? Och varför skulle skattebetalarna vilja köpa företag med så dålig fingertoppskänsla.”