Göran Persson: ”Staten, det är jag!”

Även om orden inte uttalades i tv-dokumentären, så ville GP gärna förmedla den bilden av sina år vid makten. Fyra timmar dokusåpa om ordförande Persson har visat en sjukligt styrd självuppfattning och självgodhet. Ett typexempel på narcissistisk personlighetsstörning. – mot slutet också full av maktbegär, då han börjar ha ”uppenbarelser” om en lyckad valutgång!

Underhållande program? Säkert – att höra GP dela ut rallarsvingar till sina ministrar, samarbetspartierna och de borgerliga – det går hem i stugorna! Men att de inspelade programmen skulle ge en mer inträngande insyn i den politiska utvecklingen under GP:s regim, som den ursprungligen goda tanken förmodligen var, det har inte infriats. Visserligen har ca 100 timmar klippts ner till fyra timmars program, men innehåller det bortklippta materialet politiskt intressant stoff, så har SVT hanterat materialet helt fel. Jag utgår från att så inte är fallet – det visade utgör ”essensen” av ordförande Perssons tid vid makten.

Ett exempel är GP:s ändrade inställning till EU-valutan: tidigt uttalade GP, att en gemensam EU-valuta ”var ett skakigt projekt”. Så sent som något år före folkomröstningen uttalade GP fortfarande sig negativt om att gå över till euron. Men så plötsligt vände GP åsikt och stod i folkomröstningen för euron! Hur denna politiska helomvändning skedde kunde varit intressant att följa i tv-dokumentären! Om detta sades ingenting, däremot utdelades rallarsvingar till Leif Pagrotsky, som var euro-motståndare. Kanske var det helt enkelt så, att den gode Leif P inte hängt med i GP:s häftiga lappkast?

Jag har (för många år sedan) läst Erlanders memoarer, byggda på löpande anteckningar, men nedskriven efter tiden som statsminister. Visst finns även här historieskrivningar, som är tillrättalagda, men det saknas nästan helt den pompösa arrogans och förklenande uttalande om personer i omgivningen, som GP stör omkring sig. Och de politiska skeendena finns återgivna på ett inträngande sätt – vilka avvägande och argument som styrde politiken i en viss riktning.

Det som förvånar mest i tv-dokumentären är bristen på lojalitet med medarbetarna, med ministrar, med samarbetspartners. Visst borde väl bilden av dessa personer kunnat nyanseras, inte vara så elaka och hämndlystna? Av GP:s förklenande uttalande om dessa personer kan man få uppfattningen att han själv inte valt att samarbeta med dessa personer. Men det är ju tvärtom så, att GP själv utnämnt dessa ministrar, och valt att samarbeta med (v) och (mp). So, what´s the problem? Har dessa personer genomgått en metamorfos från det bättre till det sämre under GP:s vingar, har dessa medarbetares personlighet utvecklas så helt i fel riktning?

Att GP underskattade Fredrik Reinfeldt står helt klart: själv framstod han i valrörelsen som den minst trovärdige av de två. Speciellt i fråga om (s) tidigare uttalade paradgren: jobben! När GP i valrörelsens inledning uttalade att jobben inte skulle vara en huvudfråga i valet – då hajade i alla fall jag till framför tv:n! Snacka om felbedömning – här hjälpte tydligen inte GP:s ”uppenbarelser…

Det är ingen stor statsman, som framträtt i tv-dokumentären, det är gemene mans råa invektiv, som styrt tankarna istället. Ingen medmänniska, som ser medarbetares fel och brister, men som ändå kan leda politiken framåt genom gemensamt arbete, ingen generositet och känsla för ”fair play”.

Vad jag kommer att minnas som positivt från GP:s tid är hans kraftfulla sanering av Sveriges ekonomi på 90-talet och hans skickligt genomförda ordförandeskap av EU 2001. Det negativa har manifesterats övertydligt av GP själv på tv: hans speciella personlighet och brist på ledarskap. Och den bitterhet över valnederlaget, som gjorde att GP, som brukligt är efter en rättvis kamp, inte lyckönskade Fredrik Reinfeldt till segern i valet…