Svensk biståndspolitik vid vägs ände

Svensk biståndspolitik har under lång tid haft ett övergripande mål: att årligen ge 1% av BNP i bistånd-ett mål som jag f.ö. gärna instämmer i. Problemet med detta mål är att endast kostnaden ger måluppfyllnad, inte nyttoeffekten, resultatet, av biståndspengarna. Under lång tid har det funnits betydande svårigheter att finna avsättning för dessa biståndspengar i meningsfulla projekt i mottagarländerna, men trots detta har SIDA lyckats med bedriften att bli av med pengarna som budgeterats. Varje projekt som kostat skattebetalarna pengar är enligt denna biståndsideologins “logik” ett lyckat projekt!

Den nya regeringen har aviserat en radikal omläggning av biståndspolitiken, som innebär en koncentration av biståndet till färre länder. Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (m), som är på resa just nu i Afrika, vill fokusera biståndet mer på resultat. Det är välkommet - det är på tiden att (s) blåögda och naiva biståndspolitik omprövas och att Sidas verksamhet nagelfars kritiskt!

Sverige har sedan 1961 skänkt Tanzania sammanlagt 29 miljarder kronor i bistånd (omräknat i 2004 års penningvärde). I år kommer Sverige att ge 625 miljoner i bistånd till landet. Inget land i världen är mer biståndsberoende än Tanzania – totalt har omvärlden ”pumpat” in flera hundra miljarder kronor i bistånd.

Ett exempel: ett svenskt biståndsprojekt i Tanzania, som blivit stort fiasko, har rapporterats av Aftonbladets Wolfgang Hansson och Lotte Fernvall från en reportageresa i landet. De rapporterar den osannolika historien om mångmiljonsatsningen på pappersbruket i Mufindi som skulle ge skolbarnen läroböcker: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1542423.ab

Tanzania ville efter självständigheten bli självförsörjande på papper, framförallt så att skolbarnen skulle få egna läroböcker. Världsbanken stödd av Sida tyckte det var en lysande idé – en pappersfabrik skulle byggas. Totalkostnad då 1,5 miljarder kronor, varav Sverige bidrog med nästan 700 miljoner i 2001 års penningvärde.

Inför starten hyllade ansvariga projektet och lovade att detta inte ska bli ett nytt Bai Bang, det ifrågasatta Sidastödda pappersbruket i Vietnam. Fabriken måste gå på 80 procent av sin kapacitet för att gå ihop ekonomiskt, men under de fem år den var igång nådde produktionen aldrig över 30 procent. Totalt kunde Mufindi producera 60 000 ton papper om året. Men det inhemska behovet var inte större än 25 000 ton. Överskottet tänkte Tanzania exportera till Indien. Vilket visade sig helt orealistiskt på grund av de höga transportkostnaderna.

1992 stängde Sida penningkranen. Strax därpå lades produktionen i praktiken ner. Lösningen blev att fabriken såldes – för en dollar – till ett privat företag!

Världsbanksekonomen Robert Calderisi följande omdöme om Mufindiprojektet i sin bok ”The trouble with Africa”:
– ”Vid sidan av möjligen några stålfabriker i Nigeria (varav de flesta aldrig såg dagens ljus) kan det inte finnas en sämre investering i hela Afrika”.

Men det märkligaste är att biståndsfiaskot inte uppmärksammats i svensk press, det finns nästan inte en rad om det totala misslyckandet i svenska tidningar. När kommer projektet upp på bordet?