Utbilda fler allmänläkare!

Redan på 1970-talet diskuterades resursfördelningen inom svensk sjukvård: fördelningen mellan slutenvården (sängplatser på sjukhus) och öppenvården (vårdcentraler) var helt fel – Sverige hade alldeles för många sängplatser på sjukhus i förhållande till den sorgligt underutvecklade öppenvården. I avsaknad av tillgänglig öppenvård, i form av vårdcentraler, sökte sig alla i behov av vård, oavsett om behovet var akut eller inte, till sjukhusens akutmottagningar, som följriktigt blev överbelastade.

Utvecklingen av öppenvården mot fler och bättre vårdcentraler, bemannade med allmänläkare, har gått mycket långsamt. Samtidigt som alla, politiker och vårdgivare, varit ense om att en radikal omfördelning av resurser till öppenvården från sjukhusen skulle ge både bättre och tillgängligare vård och dessutom vara mer ekonomisk.

De stora problemen var de vårdbehövande och läkarna. De vårdbehövande var ovana vid att vända sig till vårdcentral: kanske skulle man då inte få så bra vård? Bättre att åka till akuten på sjukhuset direkt-dessutom var vårdcentralen inte så lätt tillgänglig – det var ofta köer och långa väntetider…

Men det verkligt stora problemet har hela tiden varit läkarna. Att vara allmänläkare har alltid ansetts ge mindre status än andra specialiteter inom läkarkåren. Möjligtvis kunde en nyutbildad läkare, i värsta fall, göra AT-tjänst vid en vårdcentral i någon avlägsen glesbygd, men därefter lockade någon attraktiv läkartjänst vid något sjukhus. Helst vid ett universitetssjukhus, som dessutom gav möjligheter till forskning…

Vårdbehovet fanns nära de vårdbehövande, tillgången på läkare fanns på sjukhusen. Hur kunde denna felaktiga resursfördelning av läkare ändras? Ett sätt var att skära ner på antalet läkartjänster inom sjukhusvården och öka antalet läkartjänster inom öppenvården. Så har också skett med resultat att vårdcentralerna runt om i Sverige har haft stora problem att besätta de läkartjänsterna, som finns budgeterade.

Men varför inte satsa på att utbilda många fler allmänläkare för att fylla behovet? Denna självklara lösning har läkarfacket envist gått emot: det skulle medföra lönedumping om det blev ett överskott på läkare (som det är i många andra länder!) Och dessutom saknas alltid resurser för att utbilda så många nya läkare…

I stället har import av läkare varit en metod för landstingen att lösa bristen på allmänläkare – från länder med läkaröverskott har rekryterats allmänläkare, som blivit räddningen för många vårdcentraler, trots språkproblem och kulturella skillnader.

De vårdcentraler, som inte kunnat besätta sina läkarvakanser, har gripit det sista halmstrået: att utnyttja stafettläkare. En stafettläkare är ofta en offentliganställd läkare, som utöver sin ordinarie tjänst arbetar för ett privat företag, som i sin tur hyr ut allmänläkartid till behövande vårdcentraler.

För läkaren är detta ekonomisk lysande: utöver sin välbetalda ordinarie tjänst kan han/hon ha ett mycket lönande extraknäck, utan krav på fortlöpande och långvarigt ansvar gentemot patienter eller vårdcentral.

För vårdcentralen är detta ofta en ekonomisk katastrof: en allmänläkare kostar 80000 kr/mån inklusive sociala avgifter. Det kan jämföras med stafettläkaren, som kostar 33000 kr/vecka inklusive sociala avgifter! En stafettläkare kostar mer än 50% mer än en ordinarie läkare för vårdcentralen…

Konsekvenserna för vårdcentralen blir att kostnaderna blir mycket högre än budgeterat; för patienterna blir nackdelen att de ofta får träffa olika läkare och gång på gång berätta om sina besvär: sämre vårdkvalitét med andra ord…

När tänker läkarfacket ta sitt ansvar och aktivt medverka till att lösa detta stora problem? Med eller utan medverkan av läkarfacket: UTBILDA FLER ALLMÄNLÄKARE – NU!