Huvudlöst, Volvo!

Volvo planerar höja ersättning till de 250 högsta cheferna, ett helt huvudlöst förslag!

I en tidigare blogg kritiserade jag en företagargrupp med Volvos styrelseordförande Finn Johnsson i spetsen för deras debattartikel i DI om statens stöd till Saab. Samme Finn Johnsson har nu det sällsynt dåliga omdömet att lägga fram ett nytt bonusprogram för Volvo. Fanns det ingen public-relationansvarig inom Volvo, som kunde stoppat det stötande förslaget? Snacka om dålig tajming!

Jag har haft respekt för Leif Johansson, som VD för AB Volvo; han har utvecklat företaget till ett ledande lastbilsföretag i världen. Att han sålde ut Volvo PV till Ford och fick bra betalt var ett bra beslut, när det togs – att sedan Volvo PV inte utvecklades åt rätt håll utan drogs med i Fords kris, var inte lätt att förutse. Att det är Leif Johansson som kläckt idén om höjda bonusar betvivlar jag…

Volvo har under 2008 gått från ett rekordresultat efter två kvartal till jätteförlust sista kvartalet och 7700 anställda har varslats om uppsägning. I detta bekymmersamma ekonomiska läge har Volvo vänt sig till staten för att få stöd till utbildning av de anställda – ett stöd som (turligt nog!) regeringen inte sagt ja till…

Kritiken om girighet och dålig tajming har inte låtit vänta på sig från många olika håll: Aktiespararna, Christer Gardell i storägaren Cevian och nu senast, statsminister Fredrik Reinfelt. För Volvos anseende är förslaget en katastrof – Volvo har ju haft ett grundmurat förtroende hos allmänheten under alla år, företaget har varit lite av en nationalklenod. Men för varumärket Volvo har sista årets händelser varit förödande…

Vårens bolagsstämma blir säkert en spännande tillställning – hoppas aktieägarna gör en mer sansad bedömning av den föreslagna bonushöjningen och förpassar den, dit där den hör hemma – i papperskorgen!

------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 5 mars: Volvo har beslutat dra tillbaka förslaget om bonushöjningarna till cheferna!

Kortsiktig Saabkalkyl av näringslivsgrupp

I fredagens Dagens Industri beskyller tunga företrädare för västsvenskt näringsliv regeringen för att göra en allvarlig missbedömning i Saab. Med Finn Johnsson, ordförande i AB Volvo och Västsvenska handelskammaren, i spetsen, argumenterar en grupp näringslivsföreträdare för att regeringen skall finansiera Saabs överlevnad och att regeringen skall ompröva sin bedömning.

Som bevis för att regeringen har fel har gruppen gjort en egen investeringskalkyl, som visar att en nedläggning av Saab skulle kosta samhället 4,45 miljarder kronor. Detta belopp ”är i samma storleksordning, som det lån som Saab ansökt om hos den europeiska investeringsbanken”. Som garant för lånet kräver EIB att svenska staten ställer upp.

Det låter onekligen som om dessa ca 5 miljarder från staten skulle lösa den ”gordiska knuten” och rädda sysselsättningen för Saabs 4567 anställda och hos underleverantörer 6702 anställda, totalt 11269 personer (som gruppen så trovärdigt summerat!)
Haken i kalkylen är att gruppen endast gör en kalkyl för år 1 och helt glömmer bort vad som sedan händer.

Kan Saab efter ett år räkna med att ha nått lönsamhet på egen hand? Definitivt inte!
Kan Saab räkna med att marknadens investerare skyndar till och ordnar fortsatt finansiering? Knappast!
Kan Saab rent av få en köpare, som övertar verksamheten? Föga troligt med tanke på konjunkturläget och den svåra bilmarknaden!
Och GM försvinner med svansen mellan benen efter årsskiftet…

Saabs omtalade nya affärsplan sträcker sig flera år framåt i tiden, med sjunkande försäljningsvolymer de första åren och lönsamhet framåt 2012…
Om staten går in år 1 är risken stor att staten får ägarrollen i knät och måste fortsätta finansieringen av Saabs osäkra framtid, ett mycket olyckligt scenario. Och till en mångdubbelt högre kostnad för skattebetalarna än inträdesbiljettens 5 miljarder!

Det som förvånar mej är att denna grupp näringsföreträdare inte kan räkna; hur en investeringskalkyl bör se ut – det lär alla handelshögskolor ut. Låt vara att osäkerheten i kalkylen är hög – men kalkylen bör omfatta mer än ett år!
Skulle Christian W Jansson, vd för Kapp-Ahl göra en sådan lättsinnig kalkyl för det egna företaget, skulle Bjarne Holmqvist begå en sådan fadäs i Gunnebo? Hur kan Västsvenska handelskammarens vd Johan Trouvé ställa sig bakom ett sådant räknepekoral? En slutsats borde vara: satsa inte på dessa företag och deras misslyckade räknenissar!

Är orsaken till lättsinnet att det i detta fallet gäller skattebetalarnas pengar och inte deras egna verksamheters intjänade slantar? För mej framstår företagargruppens debattartikel i DI som ett olycksfall i arbetet och undertecknarna borde med skammens rodnad på kinderna försöka glömma de förflugna siffrorna! Det är illa nog att Saabs situation orsakat en storm av retorik mellan regering och opposition…

Succén med stadsjeepen XC90 bäddade för Volvos kris

Stadsjeepen XC90 blev en omedelbar succé i USA när den lanserades. Volvo var sent ute med en stadsjeep, sist av alla konkurrenterna, men den sålde otroligt bra och för Sverige blev den en av våra största exportsäljare någonsin. Volvo var Fordfamiljens guldägg, som gav ett bra bidrag till Fords, redan då, mediokra lönsamhet.

I skuggan av framgångarna med XC90 och övriga Volvo-modeller på USA-marknaden missade Volvo den förändring av bilmarknaden mot mer miljösmarta och bränsleeffektiva bilmodeller, som hände i omvärlden. Men, till skillnad från Volvo, var det en del prestigebiltillverkare, som BMW, som tidigt kände förändringens vind och satsade på nya, effektiva bilmotorer och även mindre bilar.

Hybridtekniken utvecklades tidigt av Toyota, som hade körbara bilar tidigt på marknaden. Även prestigemärket Lexus, ägt av Toyota, kunde tidigt införa hybridtekniken och därmed ge en miljöprofil åt sina välbärgade kundkrets. I Frankrike och Italien utvecklades dieseltekniken av PSA-gruppen och Fiat och dieselmotorerna blev mycket bränsleeffektiva och även rena (även om bränslet inte var förnybart!) I Europa har dieselbilarna sedan många år ca 60% av marknaden.

Hos Volvo satsades varken på bränsleeffektiva bensin- eller dieselmotorer, inte på hybridtekniken och de gasbilar, som tidigt fanns hos Volvo, slutade tillverkas bara för något år sedan! Att anpassa motorerna till etanol var en enkel åtgärd för Volvo – trots detta gjordes satsningen på etanol sent, mycket senare än hos Saab. När nya Volvo C70 med etanolmotor introducerades på marknaden var den försedd med en stor motor, som drog mer än 1,5 liter etanol per mil. Men bränsletankens storlek, 70 liter, hade inte ändrats sedan föregående modell – det innebar att bilägaren måste in till en mack och tanka efter bara ca 40 mil. Att modellen inte rosade marknaden är kanske inte så konstigt?

Nu när krisen för bilbranschen är här på allvar, så har Volvo insett behovet av effektivare, miljöbilar och har modifierat bilmodellerna C30 och C50 och försett dem med dieselmotorer, så att de klarar den svenska miljöbilsgränsen. Och snart kanske vi får se en comeback för en gasbil från Volvo?

Ford och GM står på ruinens brant och vädjar om stöd. Om de får stöd, så är det säkert villkorat, så att Volvo och Saab inte får del av detta. En försäljning av Volvo är därför trolig, Saabs framtid är mer osäker. Men att staten skulle gå in och ta över Volvo och Saab och skapa ett svenskt ”Svenska bilar” är helt otänkbart.

Som Ursula Berge skriver i DI 5 december: ”Varför skulle svenska staten vara bättre på att göra säljbara bilar bättre än vad GM och Ford visat sig vara? Och varför skulle skattebetalarna vilja köpa företag med så dålig fingertoppskänsla.”