28 mars 2007

SSU-Anna Sjödin ”kränkt av rättsväsendet”

Anna Sjödin fick inte prövningstillstånd i Högsta domstolen (HD) och känner sig ”kränkt” och har ”tappat förtroendet för rättsväsendet”. Hon betraktar HD:s beslut i går som ”ett skämt” och tror att hennes fall "skadar de ungas tilltro till rättsväsendet".

Anna Sjödin dömdes i oktober av Stockholms tingsrätt till 120 dagsböter för förolämpning, våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd och egenmäktigt förfarande. Detta efter den famösa bråket på krogen Crazy Horse i Stockholm.

Det är alldeles utmärkt att HD nekar henne prövningstillstånd. Försvarsadvokaten Leif Silbersky säger ”om hon dömts till ett något strängare straff så hade hon fått en ny rättegång”. HD skall inte syssla med enkla krogbråk utan principiell betydelse.

Att spritförtäring gör att omdömet och minnet försvinner är ju väl känt – tydligen för alla utom Anna Sjödin. Men att spritförtäring påverkar omdömet även långt efter konsumtionen är kanske inte så väl känt, men i Anna Sjödins fall verkar det vara så illa. Kanske dags att inse detta nu och ta konsekvenserna av fyllan? Och att avgå från SSU borde vara en självklarhet…

Rättsprocessen efter Anna Sjödins fylla har kostat stora pengar, med stjärnadvokat och allt. Det är väl inte SSU som betalar – i så fall borde SSU välkomna HD:s beslut i går!

Göran Persson: ”Staten, det är jag!”

Även om orden inte uttalades i tv-dokumentären, så ville GP gärna förmedla den bilden av sina år vid makten. Fyra timmar dokusåpa om ordförande Persson har visat en sjukligt styrd självuppfattning och självgodhet. Ett typexempel på narcissistisk personlighetsstörning. – mot slutet också full av maktbegär, då han börjar ha ”uppenbarelser” om en lyckad valutgång!

Underhållande program? Säkert – att höra GP dela ut rallarsvingar till sina ministrar, samarbetspartierna och de borgerliga – det går hem i stugorna! Men att de inspelade programmen skulle ge en mer inträngande insyn i den politiska utvecklingen under GP:s regim, som den ursprungligen goda tanken förmodligen var, det har inte infriats. Visserligen har ca 100 timmar klippts ner till fyra timmars program, men innehåller det bortklippta materialet politiskt intressant stoff, så har SVT hanterat materialet helt fel. Jag utgår från att så inte är fallet – det visade utgör ”essensen” av ordförande Perssons tid vid makten.

Ett exempel är GP:s ändrade inställning till EU-valutan: tidigt uttalade GP, att en gemensam EU-valuta ”var ett skakigt projekt”. Så sent som något år före folkomröstningen uttalade GP fortfarande sig negativt om att gå över till euron. Men så plötsligt vände GP åsikt och stod i folkomröstningen för euron! Hur denna politiska helomvändning skedde kunde varit intressant att följa i tv-dokumentären! Om detta sades ingenting, däremot utdelades rallarsvingar till Leif Pagrotsky, som var euro-motståndare. Kanske var det helt enkelt så, att den gode Leif P inte hängt med i GP:s häftiga lappkast?

Jag har (för många år sedan) läst Erlanders memoarer, byggda på löpande anteckningar, men nedskriven efter tiden som statsminister. Visst finns även här historieskrivningar, som är tillrättalagda, men det saknas nästan helt den pompösa arrogans och förklenande uttalande om personer i omgivningen, som GP stör omkring sig. Och de politiska skeendena finns återgivna på ett inträngande sätt – vilka avvägande och argument som styrde politiken i en viss riktning.

Det som förvånar mest i tv-dokumentären är bristen på lojalitet med medarbetarna, med ministrar, med samarbetspartners. Visst borde väl bilden av dessa personer kunnat nyanseras, inte vara så elaka och hämndlystna? Av GP:s förklenande uttalande om dessa personer kan man få uppfattningen att han själv inte valt att samarbeta med dessa personer. Men det är ju tvärtom så, att GP själv utnämnt dessa ministrar, och valt att samarbeta med (v) och (mp). So, what´s the problem? Har dessa personer genomgått en metamorfos från det bättre till det sämre under GP:s vingar, har dessa medarbetares personlighet utvecklas så helt i fel riktning?

Att GP underskattade Fredrik Reinfeldt står helt klart: själv framstod han i valrörelsen som den minst trovärdige av de två. Speciellt i fråga om (s) tidigare uttalade paradgren: jobben! När GP i valrörelsens inledning uttalade att jobben inte skulle vara en huvudfråga i valet – då hajade i alla fall jag till framför tv:n! Snacka om felbedömning – här hjälpte tydligen inte GP:s ”uppenbarelser…

Det är ingen stor statsman, som framträtt i tv-dokumentären, det är gemene mans råa invektiv, som styrt tankarna istället. Ingen medmänniska, som ser medarbetares fel och brister, men som ändå kan leda politiken framåt genom gemensamt arbete, ingen generositet och känsla för ”fair play”.

Vad jag kommer att minnas som positivt från GP:s tid är hans kraftfulla sanering av Sveriges ekonomi på 90-talet och hans skickligt genomförda ordförandeskap av EU 2001. Det negativa har manifesterats övertydligt av GP själv på tv: hans speciella personlighet och brist på ledarskap. Och den bitterhet över valnederlaget, som gjorde att GP, som brukligt är efter en rättvis kamp, inte lyckönskade Fredrik Reinfeldt till segern i valet…

18 mars 2007

Per Nuder ser ljuset...

Per Nuder, f.d. socialdemokratisk finansminister, är klar med eftervalsanalysen, ett skrivet dokument har publicerats av tidningen Fokus. Han är beredd att ta över kontroversiella delar av alliansregeringens politik, däribland jobbavdraget och skärpningen i a-kassan.

Att ompröva

- försämringarna i a-kassan, det skulle kosta 10 miljarder att återställa ersättningsnivåerna.
- jobbavdraget, uppfattas som en skattesänkning för ”vanliga löntagare”.
- socialdemokraternas skolpolitik
- tillväxten

Nuder konstaterar att socialdemokraterna måste ompröva sin politik på en rad områden, det vill säga acceptera omstridda delar av den borgerliga regeringens politik.

Som Göran Perssons högra hand under många år och ansvarig för strategin inför valet borde dessa signaler kommit tidigare. Eller hamnade Per Nuder helt i skuggan av ordförande Göran Persson och vågade inte knysta något om detta innan valet?

Men bättre sent än aldrig att komma ut ur skuggorna och andas lite frisk luft…

Quo vadis – vadan och varthän (s)?

Så var den extra partikongressen över, Mona valdes enhälligt och applåderna smattrade. Vad Mona Sahlin står för politiskt har inte varit avgörande – dessa frågor har inte diskuterats offentligt innan ordförandevalet. Det har inte varit en sådan demokratisk urvalsprocess som avgjort valet av ny ordförande för socialdemokraterna, det har inte varit kandidaternas politiska profiler, som har fällt avgörandet, när ny ledare skulle väljas.

Först nu, efter att extrakongressen valt ledare, så skall politiken för framtiden utformas. För partiet återstår att se om valet av Mona Sahlin var rätt person att förverkliga den framtida (s)-politiken. Det fanns förhoppningar om att Mona Sahlins tal idag på kongressen skulle räta ut frågetecknen om färdriktningen. Men så blev inte fallet – snarare fick man intrycket att den tidigare politiken ligger fast.

Mona Sahlins tidigare starka sida, att tala enkelt och klart, att formulera raka besked – det fick vi inte höra mycket av: Vad blev av visionerna om framtiden, vart tog ideologin vägen? Talet saknade den substans, som en ny partiledare förväntas komma med i sitt första tal. Att klanka på regeringen, moderater och kristdemokrater och Maud Olofsson gladde förstås kongressen, men hörde inte hemma i ett sådant tal – tiden för polemik kommer tids nog…

Att socialdemokraterna skall ha så svårt att tala om vad man själva vill göra i framtiden – det är mycket märkligt. Att låta Olof Palmes röst från 80-talet ingjuta nytt mod åt ett vilset parti – det blir lite patetiskt – finns det ingen som kan formulera en ideologi, en vision idag?

Men Mona Sahlin medgav trots allt att människor i valet tvivlade på socialdemokraternas politiska alternativ:
–”Vi uppfattades inte som bärare av en tillräckligt stark vision, vi lyckades inte tydliggöra våra drömmar, vår ilska, vad socialdemokratin ville och att det spelar roll vem som regerar”.

När väl Mona Sahlin nu är vald måste en mycket kritisk eftervalsanalys genomföras. Faran är att de höga opinionssiffrorna för (s) efter valet – just nu leder oppositionen med 7% - kan tolkas som att ingen större förändring av (s)-politiken är nödvändig – inget kan vara mer felaktigt! Tar inte (s) chansen att grundligt ompröva sin politik och sina dogmer nu är möjligheten att vinna valet 2010 borta …

07 mars 2007

Stoppa avlyssningslagen!

Den nya regeringen vill fullfölja förre justitieministern Thomas Bodström (s) integritetskränkande avlyssningslag. Visserligen har förslaget till lag omarbetats något av den borgerliga regeringen, som har lyssnat på en del av den omfattande kritiken ifråga om rättssäkerhetsaspekterna i lagförslaget, men fortfarande är avlyssningslagen helt oacceptabel.

Idag avlyssnar både FRA och Säpo den tele- och datatrafik som går genom luften. FRA får bara avlyssna trafik som går via radio och satellit. Säpo och Polisen får efter domstolsutslag avlyssna telefoner som tillhör misstänkta för allvarliga brott.

Försvarsdepartimentet vill ge FRA uppdraget att avlyssna tal, data och fax i ledningar som går in och ut ur Sverige, och även rätten att lämna ut insamlad information till andra länder. Enligt lagrådsremissen gäller avlyssningen trafik som i kablarna passerar landets gräns och avser "utländska förhållanden" och yttre hot, dock inte som i dag enbart militära utan även civila hot.

Den allvarligaste kritiken gäller dock svårigheterna att särskilja just nationell trafik från den internationella när dataflödena i näten dirigeras över gränserna. Att det som försvarsministern hävdar ”finns goda tekniska möjligheter att separera trafiken” är inte trovärdigt. Enligt Patrik Fältström, som leder regeringens it-politiska strategigrupp och bör vara mycket kunnig i den tekniska frågan, går det inte att skilja på utrikes- och inrikes datatrafik. –”Jag påstår att det inte går”, säger han.

Det är extra besvärande att förlaget kritiseras av företrädare från samtliga regeringspartier (inklusive justitieministern). På DN debatt uppmanade KU:s Henrik von Sydow (m) försvarsministern att “kasta övervakningsförslaget i papperskorgen“. Eftersom avlyssningslagen ursprungligen är ett socialdemokratiskt förslag håller sig det största oppositionspartiet med lågmälda invändningar. Och de vanligen så talträngda miljö- och vänsterpartierna lär vara negativa, men sedan förslaget kom i december har man uppenbarligen inte varit tillräckligt engagerade för att ens komma med ett enda pressmeddelande.

Förslaget skall behandlas av riksdagen i morgon, torsdag. Enligt regeringsformen kan en minoritet på 60 riksdagsledamöter tvinga fram en bordläggning i tolv månader, eftersom det rör sig om ett förslag som begränsar personers fri- och rättigheter. Låt oss hoppas att det i Sveriges riksdag finns 60 ledamöter med förnuftet i behåll! Thomas Bodström har nu vänt kappan efter vinden och opportunt antytt i DN att han vill stoppa förslaget – i år.

För mej som liberal är det ofattbart att (fp) och (m) kan lägga fram ett sådant integritetskränkande förslag till riksdagen. Och det är lika förvånande att opinionsstormen mot förslaget inte har varit starkare…

Nu är det hög tid att ställa sig frågan: vilket samhälle vill vi leva i?