24 januari 2008

Kör motorcykel – och riskera livet…

Mc-branschen är glödhet och idag öppnar mässan På Två Hjul i Göteborg. För tolv år sedan fanns det 125000 motorcyklar på svenska vägar, i år kommer det att finnas över 300000! I år kommer det att säljas mer än 30000 motorcyklar…

Samtidigt dog 61 mc-förare förra året; motsvarande siffra 2002 var 37 döda. Motorcyklarna svarade 2007 för 12% av alla dödsolyckor i trafiken. Nästan 500 människor omkom på Sveriges vägar förra året. Det är lika många som de svenska dödsoffren för tsunamin i Thailand 2004.

Genom en rad åtgärder förbättras säkerheten för bilarna på våra vägar, men problemet är att det inte finns några kända åtgärder för att komma åt mc-döden. Och motorcyklarna blir bara dyrare, läckrare, starkare och tuffare. Var tredje motorcykel som såldes i fjol hade motorer större än en liter, vilket känns en smula besynnerligt när bilarnas motorer görs bränslesnålare och effektivare och minskar ned mot en liters volym.

På Vägverkets hemsida kan man till exempel läsa om det fantastiska systemet med kameraövervakning. Tack vare 700 kameror uppsatta 2006 sparades exakt 16 liv. Eftersom det är omöjligt att argumentera mot räddandet av 16 liv är opinionen positiv till ökad kameraövervakning på vägarna. Enligt SCB tycker hela 70 procent av svenska folket att detta är ett bra sätt att kolla hastighetsbegränsningarna. Alltså fortsätter satsningen och ytterligare 170 kameror placeras nu ut. Totala kostnaden för dessa kameror: 435 miljoner kronor. För att rädda ca 25% av antalet mc-dödade - men mot mc-döden satsas i stort sett inget.

Antalet trafikdödade förare av mc, EU-moppar, cyklister och gående i Sverige visar en stark ökning i en alltmer komplicerad trafikmiljö. Där finns förklaringen till att nollvisionens etappmål för 2007 – 270 dödade i trafiken – blev nästan dubbelt så hög, ca 500 döda. Ett totalt misslyckande för svenskt trafiksäkerhetsarbete. Dags att gräva ner nollvisionen!

Till mc-mässan i Göteborg beräknas ca 70000 hojälskare komma. Jag riskerar att bli ovän med alla dessa entusiaster när jag säger: kolla gärna hojarna, spegla er i kromen, beundra gärna de tuffa motorerna – men köp ingen hoj! Och har du redan en hoj – ge dej inte ut på de svenska vägarna!

Etiketter: , , , ,

23 januari 2008

Utbilda fler allmänläkare!

Redan på 1970-talet diskuterades resursfördelningen inom svensk sjukvård: fördelningen mellan slutenvården (sängplatser på sjukhus) och öppenvården (vårdcentraler) var helt fel – Sverige hade alldeles för många sängplatser på sjukhus i förhållande till den sorgligt underutvecklade öppenvården. I avsaknad av tillgänglig öppenvård, i form av vårdcentraler, sökte sig alla i behov av vård, oavsett om behovet var akut eller inte, till sjukhusens akutmottagningar, som följriktigt blev överbelastade.

Utvecklingen av öppenvården mot fler och bättre vårdcentraler, bemannade med allmänläkare, har gått mycket långsamt. Samtidigt som alla, politiker och vårdgivare, varit ense om att en radikal omfördelning av resurser till öppenvården från sjukhusen skulle ge både bättre och tillgängligare vård och dessutom vara mer ekonomisk.

De stora problemen var de vårdbehövande och läkarna. De vårdbehövande var ovana vid att vända sig till vårdcentral: kanske skulle man då inte få så bra vård? Bättre att åka till akuten på sjukhuset direkt-dessutom var vårdcentralen inte så lätt tillgänglig – det var ofta köer och långa väntetider…

Men det verkligt stora problemet har hela tiden varit läkarna. Att vara allmänläkare har alltid ansetts ge mindre status än andra specialiteter inom läkarkåren. Möjligtvis kunde en nyutbildad läkare, i värsta fall, göra AT-tjänst vid en vårdcentral i någon avlägsen glesbygd, men därefter lockade någon attraktiv läkartjänst vid något sjukhus. Helst vid ett universitetssjukhus, som dessutom gav möjligheter till forskning…

Vårdbehovet fanns nära de vårdbehövande, tillgången på läkare fanns på sjukhusen. Hur kunde denna felaktiga resursfördelning av läkare ändras? Ett sätt var att skära ner på antalet läkartjänster inom sjukhusvården och öka antalet läkartjänster inom öppenvården. Så har också skett med resultat att vårdcentralerna runt om i Sverige har haft stora problem att besätta de läkartjänsterna, som finns budgeterade.

Men varför inte satsa på att utbilda många fler allmänläkare för att fylla behovet? Denna självklara lösning har läkarfacket envist gått emot: det skulle medföra lönedumping om det blev ett överskott på läkare (som det är i många andra länder!) Och dessutom saknas alltid resurser för att utbilda så många nya läkare…

I stället har import av läkare varit en metod för landstingen att lösa bristen på allmänläkare – från länder med läkaröverskott har rekryterats allmänläkare, som blivit räddningen för många vårdcentraler, trots språkproblem och kulturella skillnader.

De vårdcentraler, som inte kunnat besätta sina läkarvakanser, har gripit det sista halmstrået: att utnyttja stafettläkare. En stafettläkare är ofta en offentliganställd läkare, som utöver sin ordinarie tjänst arbetar för ett privat företag, som i sin tur hyr ut allmänläkartid till behövande vårdcentraler.

För läkaren är detta ekonomisk lysande: utöver sin välbetalda ordinarie tjänst kan han/hon ha ett mycket lönande extraknäck, utan krav på fortlöpande och långvarigt ansvar gentemot patienter eller vårdcentral.

För vårdcentralen är detta ofta en ekonomisk katastrof: en allmänläkare kostar 80000 kr/mån inklusive sociala avgifter. Det kan jämföras med stafettläkaren, som kostar 33000 kr/vecka inklusive sociala avgifter! En stafettläkare kostar mer än 50% mer än en ordinarie läkare för vårdcentralen…

Konsekvenserna för vårdcentralen blir att kostnaderna blir mycket högre än budgeterat; för patienterna blir nackdelen att de ofta får träffa olika läkare och gång på gång berätta om sina besvär: sämre vårdkvalitét med andra ord…

När tänker läkarfacket ta sitt ansvar och aktivt medverka till att lösa detta stora problem? Med eller utan medverkan av läkarfacket: UTBILDA FLER ALLMÄNLÄKARE – NU!

Etiketter: , , , , ,

10 januari 2008

Regeringen utnämner nya chefer – på nytt sätt

Socialstyrelsen får en nytt generaldirektör genom att vem som helst har kunnat söka tjänsten: Lars-Erik Holm är generaldirektör vid Statens strålskyddsinstitut, och han tillträder den 1 mars. Det är första gången som Socialstyrelsen får en chef, som själv sökt tjänsten.
- ”Jag tog initativet själv och såg annonsen på regeringkansliets hemsida och jag tänkte att det skulle vara en fantastisk utmaning”, säger Lars-Erik Holm.

Att förfarandet vid tillsättning av högre statliga chefer skulle bli mer öppen och baseras på personliga meriter och inte efter politiska åsikter, var ett vallöfte, som regeringen nu börjar infria. Det känns mycket välkommet, även om det finns praktiska problem vid ett helt öppet ansökningsförfarande.

Regeringen har också utsett tre nya landshövdingar: Moderaten Chris Heister blir landshövding i Västerbotten, socialdemokraten Barbro Holmberg tar över landshövdingeposten i Gävleborg och vänsterpartisten Lars Bäckström blir landshövding i Västra Götaland. Vid tillsättning av landshövdingar beaktas både personliga meriter och partitillhörighet; det är då intressant att notera att vänsteroppositionen fått två landshövdingeposter och regeringspartierna endast en post.

Om detta är början på ett nytänkande av regeringen, där personliga kvalifikationer spelar en större roll och politisk tillhörighet en mindre roll, återstår att se…

Etiketter: , , , , , ,

09 januari 2008

Svensk biståndspolitik vid vägs ände

Svensk biståndspolitik har under lång tid haft ett övergripande mål: att årligen ge 1% av BNP i bistånd-ett mål som jag f.ö. gärna instämmer i. Problemet med detta mål är att endast kostnaden ger måluppfyllnad, inte nyttoeffekten, resultatet, av biståndspengarna. Under lång tid har det funnits betydande svårigheter att finna avsättning för dessa biståndspengar i meningsfulla projekt i mottagarländerna, men trots detta har SIDA lyckats med bedriften att bli av med pengarna som budgeterats. Varje projekt som kostat skattebetalarna pengar är enligt denna biståndsideologins “logik” ett lyckat projekt!

Den nya regeringen har aviserat en radikal omläggning av biståndspolitiken, som innebär en koncentration av biståndet till färre länder. Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (m), som är på resa just nu i Afrika, vill fokusera biståndet mer på resultat. Det är välkommet - det är på tiden att (s) blåögda och naiva biståndspolitik omprövas och att Sidas verksamhet nagelfars kritiskt!

Sverige har sedan 1961 skänkt Tanzania sammanlagt 29 miljarder kronor i bistånd (omräknat i 2004 års penningvärde). I år kommer Sverige att ge 625 miljoner i bistånd till landet. Inget land i världen är mer biståndsberoende än Tanzania – totalt har omvärlden ”pumpat” in flera hundra miljarder kronor i bistånd.

Ett exempel: ett svenskt biståndsprojekt i Tanzania, som blivit stort fiasko, har rapporterats av Aftonbladets Wolfgang Hansson och Lotte Fernvall från en reportageresa i landet. De rapporterar den osannolika historien om mångmiljonsatsningen på pappersbruket i Mufindi som skulle ge skolbarnen läroböcker: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1542423.ab

Tanzania ville efter självständigheten bli självförsörjande på papper, framförallt så att skolbarnen skulle få egna läroböcker. Världsbanken stödd av Sida tyckte det var en lysande idé – en pappersfabrik skulle byggas. Totalkostnad då 1,5 miljarder kronor, varav Sverige bidrog med nästan 700 miljoner i 2001 års penningvärde.

Inför starten hyllade ansvariga projektet och lovade att detta inte ska bli ett nytt Bai Bang, det ifrågasatta Sidastödda pappersbruket i Vietnam. Fabriken måste gå på 80 procent av sin kapacitet för att gå ihop ekonomiskt, men under de fem år den var igång nådde produktionen aldrig över 30 procent. Totalt kunde Mufindi producera 60 000 ton papper om året. Men det inhemska behovet var inte större än 25 000 ton. Överskottet tänkte Tanzania exportera till Indien. Vilket visade sig helt orealistiskt på grund av de höga transportkostnaderna.

1992 stängde Sida penningkranen. Strax därpå lades produktionen i praktiken ner. Lösningen blev att fabriken såldes – för en dollar – till ett privat företag!

Världsbanksekonomen Robert Calderisi följande omdöme om Mufindiprojektet i sin bok ”The trouble with Africa”:
– ”Vid sidan av möjligen några stålfabriker i Nigeria (varav de flesta aldrig såg dagens ljus) kan det inte finnas en sämre investering i hela Afrika”.

Men det märkligaste är att biståndsfiaskot inte uppmärksammats i svensk press, det finns nästan inte en rad om det totala misslyckandet i svenska tidningar. När kommer projektet upp på bordet?

Etiketter: , , , ,