Miljöministern läxar upp motorjournalist

Du kanske inte vet att det finns olika dieselbränsle, ”Europadiesel” och ”Sverigediesel”?

I Sverige infördes 1991 en renare diesel än övriga Europa, miljöklass 1, MK 1, med en lägre svavelhalt än dieseln i Europa. 90 procent av all diesel som säljs är MK1 och denna dieseln ges i dag en skatterabatt på 56,7 öre.

Men under dessa 15 år har dieseln i Europa steg för steg blivit renare och redan idag säljs ”Europadiesel” med lika låg svavelhalt i Europa och i våra grannländer, men denna "Europadiesel" är belagd med den högre skatten.

Vissa små skillnader i kvalitet finns, men med nya bilar med partikelfilter blir dock skillnaden liten eller obefintlig – och det är ju sådana bilar som satt fart på den svenska dieselmarknaden. "Europadieseln" har ändå sålts i Sverige vid ett par tillfällen under 2005.

Faktiskt är det så, att den svenska miljödieseln också ger högre utsläpp av växthusgasen koldioxid - dels drar bilarna 3-5 procent mer bränsle på grund av det lägre energiinnehållet, dels ökar själva framställningsprocessen utsläppen med 10 procent.

Men det akuta problemet är nu att Sveriges egen kapacitet för att tillverka vår egen, speciella miljödiesel har nått taket! Orsaken är att dieselandelen i den svenska bilförsäljningen nu är uppe i 17 procent, dubbelt så hög som i fjol. Och oljebolagen i Sverige vill inte investera nytt för att tillverka mer – inte så konstigt med tanke på att ”Europadieseln” är bättre ur miljösynpunkt. Det finns f. n. bara fem raffinaderier i Norden som kan tillverka den speciella, svenska miljödieseln. Begränsad tillgång, men ökad efterfrågan – där finns förklaringen till det höga dieselpriset i Sverige...

”Om Europadieseln fick samma skattefördel som svenska MK 1 skulle priset kunna sänkas med 30 öre direkt – och så småningom med hela skatteskillnaden på 57 öre. Men vi tror ju att vi är bäst. Då får vi fortsätta leva med regler som ger oss sämre luft och dyrare diesel”, skrev motorjournalisten Håkan Matson i Dagens Industi 2006-04-06. ”Vi lever gärna i föreställningen att vi är bäst i världen på miljö – eller åtminstone näst bäst, efter Nya Zeeland (som vår miljöminister brukar hävda). Sanningen är en annan. När det gäller dieselbränsle … är Sverige sämst i Europa. Det beror på att våra regler är minst 15 år gamla”.

Detta uttalande föll inte i god jord hos miljöminister Lena Sommerstad. Journalisten Håkan Matson blev omedelbart uppkallad till miljödepartementet för att få en sorts ”uppsträckning”. Miljöministern uttryckte att ”den här artikeln gör mig så förbannad” och att ”den sammantagna bilden är inte korrekt” (DI 2006-04-08)

Det är sorgligt att Sveriges tidiga miljöinitiativ när det gäller diesel, nu schabblats bort och vi blir omkörda av hela Europa. Med lite bättre förutseende hade Sverige kunnat anpassa sin miljöpolitik till EU när det gäller diesel. De stora förlorarna är Sveriges bilister…

Uppläxad av miljöministern (DI)

Korruption, modell (s)

Kommunförbundets ordförande och Malmös kommunalråd, Ilmar Reepalu, har tillsammans med förre landshövdingen Bengt Holgersson, båda socialdemokrater, blivit åtalade i går (060407) för mutbrott. Båda politikerna lät sig bjudas till Sydafrika av IT-bolaget Sigmas ägare, samma IT-bolag säljer tjänster både till Malmö kommun och länsstyrelsen.

Men detta tyder, trots allt, på korruption i det mindre formatet! Betydligt allvarligare är regeringens utnämningarna av generaldirektörer, eftersom de bryter mot FN:s korruptionsregler! Hösten 2003 antogs FN:s korruptionskonvention, som Sverige lovade att följa. Tidigare har korruption bara betytt att man tar emot mutor. Nu har begreppet vidgats. Så här står det i konventionen:

"Varje stat skall sträva efter att anta, upprätthålla och förstärka system för rekrytering /.../ av offentliga tjänstemän /.../ som baseras på duglighet, öppenhet och objektiva kriterier som förtjänst, rättvisa och lämplighet."

Aftonbladet granskade 2005 alla tillsättningar av generaldirektörer sedan 2004 och bilden är tydlig: när regeringen utser generaldirektörer och andra höga statliga chefer sker det under största möjliga tystnad. Vid informella möten diskuterar ministrarna vem de vill ha. Men processen är omöjlig att demokratiskt granska eftersom bara statsråden vet hur snacket har gått.

När ordföranden i konstitutionsutskottet, KU, för några år sedan bad statsministern att beskriva hur utnämningsprocessen går till svarade Göran Persson:
- Det har jag ingen som helst anledning att göra ...

Rolf Sandahl är statsvetare på Ekonomistyrningsverket, som utrett generaldirektörsutnämningarna åt finansdepartementet. Han anser att Sverige bryter mot FN:s korruptionskonvention:
- Om man har den definitionen så är det ju helt solklart. Sverige borde ha ett öppet system, men det har man inte.

Den slutna processen gör att det aldrig går att veta om den bäste fått jobbet.
- Många som statsministern och regeringen inte känner till får aldrig chansen att söka jobbet. Enda skälet varför regeringen vill ha systemet kvar är förmodligen för att ha kontroll över vilka som får tjänsterna, säger Rolf Sandahl.

Våren 2004 ville regeringen inte ens utreda om öppenheten ska öka, men övriga riksdagspartier, utom vänsterpartiet, tvingade regeringen att ge grundlagsutredningen i uppdrag att fundera över frågan.

Kritiken mot regeringens utnämningsmakt handlar inte bara om att processen är sluten. Rolf Sandahl visade i en utredning 2002 att regeringen inte heller ställer upp meritkrav för tjänsterna. Och att många utnämningar är politiska, vilket också går på tvärs mot korruptionskonventionen.

Även hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt har utrett den svenska utnämningsmakten. Inte heller hans utredning, som presenterades år 2000, har rubbat politikernas cirklar. I Johan Hirschfeldts utredning fanns flera förslag till förbättringar. Bland annat förordade han ett system som innebär att urvalsprocessen sköts av rekryteringsnämnder som ger förslag på lämpliga kandidater.

En förändring verkar vara långt borta: mellan januari 2004 och augusti 2005 gav regeringen ny eller förlängd anställning åt 62 generaldirektörer. 43 av dem, 69 procent, har antingen haft ett politiskt förtroendeuppdrag, en politisk tjänst eller arbetat i regeringskansliet (enligt Aftonbladet).

När man ställer frågan om varför utnämningsprocessen tillåts vara sluten brukar de ansvariga svara något i stil med att ”Sverige är för litet för ett öppet ansökningsförfarande”. Ingen skulle vilja skylta med att söka ett toppjobb – det skulle bli alltför pinsamt för dem som inte får det.

Det är bara det att Norge är ännu mindre. Och där – liksom i flera andra västeuropeiska länder, även småländer som Finland – är utnämningsprocessen öppen. I England, Holland och Danmark anser man att politiker inte bör utses till statstjänstemän och tjänsterna utannonseras. I Finland och Norge utlyses landshövdingetjänster offentligt och i USA och EU frågas tilltänkta myndighetschefer/kommissionärer ut av kongressen/EU-parlamentet.

Göran Persson har offentligt redovisat hur politiserade tillsättningarna ofta är. Han har slagit fast inför KU att det är svårt för gamla politiker att bli något annat än generaldirektör. Även departementens statssekreterare har gräddfil till generaldirektörsposterna. Persson har själv bekräftat att de ofta blir myndighetschefer:
- Det har visat sig vara en utmärkt lösning.

Säkert en utmärkt lösning för politikerna, som utnämns, men inte för Sverige! Avskaffa detta korrupta system!

Aftonbladet: Korrupt, Persson!

Utnämningsmakten unik för Sverige

Att samla i ladorna inför sämre tider…

Trots att Sverige upplever en intensiv högkonjunktur och skatteinkomsterna lyfter mer än beräknat är arbetsmarknaden fortfarande Sveriges största problem. I tidigare konjunkturtoppar har arbetsmarknaden i Sverige kunnat återhämta sig. Vad som skiljer nuvarande högkonjunktur från tidigare är att arbetsmarknaden inte ser ut att återhämta sig på ”det gamla sättet”. Arbetslösheten och utanförskapet ser ut att bita sig fast på en fortsatt hög nivå. Vad händer då när lågkonjunkturen drabbar Sverige igen?

I slutet av mars var 221 187 personer öppet arbetslösa, enligt Arbetsmarknadsstyrelsen (Ams). Jämfört med motsvarande vecka förra året var 11 723 personer färre öppet arbetslösa. Samtidigt är fler sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, 142 408 personer. Jämfört med motsvarande vecka förra året var 11 497 fler sysselsatta med åtgärder. Sammanlagt var 363 595 personer öppet arbetslösa eller i åtgärder, det innebär endast en marginell minskning jämfört med förra året, 226 personer! Så trots att vi har en högkonjunktur, så minskar arbetslösheten bara marginellt…

Regeringens mål är 4% öppet arbetslösa – men detta mål ser inte ut att kunna infrias förrän tidigast 2007. Regeringen ökar i år kraftigt de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för att därmed minska antalet öppet arbetslösa. Detta är en form av nollsummespel, där personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte räknas - det är ju valår och statistiken över öppet arbetslösa måste ju friseras…

Problemet är att Sverige idag har över en miljon personer i arbetsför ålder, som av olika skäl är försörjda med sociala ersättningar – arbetslösa, i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, förtidspensionerade och kort- och långtidssjukskrivna. KI beräknar att denna grupp kommer bara att minska med 61000 personer de närmaste två åren - detta utanförskap kan tydligen inte ens den starkaste konjunktur lösa!

Konjunkturinstitutet (KI) spår att det under 2006 och 2007 blir 100000 nya arbeten på den reguljära arbetsmarknaden. Detta kan uppfattas som ett rejält lyft men under den förra uppgången 1997-2001 var ökningen både högre och snabbare.

Sverige har statsfinanser, som är mycket känsliga för konjunktursvängningar – när det går upp, så uppstår stora överskott (som nu), när det går ner hamnar ekonomin snabbt i kris. För att utjämna dessa enorma svängningar, måste regeringen ”samla i ladorna” när högkonjunkturen är här. Ett budgetöverskott på 2% över en konjunkturcykel är ett uttalat mål, men verkligheten ser annorlunda ut: det är mycket svårt att stå emot kraven på ofinansierade reformer när det går som bäst - just nu gasar regeringen på för fullt med ökade arbetsmarknadspolitiska åtgärder och sockrade vallöften. Allt för att sitta kvar vid makten…

Detta är möjligen en bra politik för regeringen, men en farlig politik för landet Sverige inför framtiden – nu borde vi istället strama åt och förbereda oss på kommande vargatider, då globaliseringens följder börjar få fullt genomslag! Och kraftfullt åtgärda Sveriges strukturella problem: i stället för en omfattande stödpolitik krävs det reformer som ökar utbudet av arbetskraft och som får arbetsmarknaden att fungera smidigare…