Maktskifte i högkonjunktur

Socialdemokraterna har haft rollen som statsbärande parti i Sverige under 65 av de senaste 74 åren. Borgerliga regeringar har kommit till makten bara under 9 år, åren 1976-1982 (Torbjörn Fälldin och Ola Ullsten) och 1991-1994 (Carl Bildt).

Vid båda dessa maktskiften har Sveriges ekonomi varit körd i botten. I mitten på 1970-talet var det den misslyckade s.k. ”överbryggnadspolitiken” – ett försök av socialdemokraterna att undvika en konjunkturnedgång i omvärlden – som förde Sveriges ekonomi i fritt fall – nedåt. Näringsministern Nils Åsling fick öppna akutmottagning, när varvsindustrin avvecklades i Sverige. Bordet var inte dukat för de borgerliga – det var helt tomt!

Efter 1980-talets ekonomiska socialdemokratiska excesser, var det dags för maktskifte igen 1991, när Carl Bildt bildade regering. Så här beskriver Carl Bildt det ekonomiska läget i Sverige: ” Vi tillträdde i oktober 1991 efter det att socialdemokratins tredje väg hade kollapsat så totalt att regeringskriserna och krispaketen avlöst varandra under mer än ett års tid. I början av 1990 hade dåvarande socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt avgått i protest mot en politik som, enligt hans beskrivning, förde Sverige ut över stupet. Det var inte bara jag som använde uttrycket härdsmälta om socialdemokraternas försök till ekonomisk politik. Under året före valet hade vi varnat för alla de problem vi stod inför. Sverige förlorade cirka 1 000 jobb om dagen, och budgetunderskottet ökade lavinartat när utgifterna skenade och inkomsterna störtdök. Vi övertog en ekonomi i fritt fall och vi drabbades också av den allvarligaste europeiska finansiella stormen på decennier.”

Mitt i denna turbulenta tid (eller tack vare denna kris) fördes Sverige in i den Europeiska Unionen. Efter tre års hårdhänt krishantering av regeringen Carl Bildt återkom socialdemokraterna 1994 i regeringsställning, med feta löften om att återställa bidrag och reformer.

Vid de tidigare två borgerliga maktskiftena har Sveriges ekonomi således varit i fritt fall.

När Allians för Sverige nu bildar regering 2006 är förutsättningarna helt annorlunda; Sverige är i högkonjunktur och finanserna är goda, tillväxten är hög, räntan och inflationen är låg. Problemet är att arbetslösheten, trots högkonjunkturen, är alldeles för hög, att AMS-åtgärderna är omfattande och att utanförskapet kostar enorma summor.

Sveriges ekonomi är mycket sårbar i en lågkonjunktur – det är det höga priset vi betalar för en stor och omfattande offentlig sektor och sociala förmåner. När den globala konjunkturen går ner, drabbas Sverige mycket hårdare än andra länder och fallet blir brant…

Den nya regeringen får nu en välbehövlig frist innan lågkonjunkturen på nytt drabbar Sverige om 1-2 år. Innan dess måste strukturfelen rättas till och anpassas, ”kostymen” måste ändras, så att Sveriges ekonomi kan ”mjuklanda”. Till skillnad mot tidigare borgerliga regeringar har Fredrik Reinfeldt nu en chans att klara detta, men tiden är knapp. Lyckas Alliansen kan nästa val 2010 innebära ett fortsatt förtroende för de borgerliga…

I så fall kan det socialdemokratiska maktmonopolet ha brutits för alltid och en ny tid, med mer ”normala” politiska maktväxlingar kan nu ha tagit vid i Sverige…

Bostaden känslig fråga för (s)

Ingen missunnar Göran Persson en framtid tillsammans med Anitra på herrgården Torp i Södermanland. Jag har i varje fall inga invändningar mot hur nuvarande statsministern väljer att bo, det är en privatekonomisk prioritering, som han valt att göra. Och ekonomiska resurser finns ju...

Men bostadsfrågan har alltid varit känslofylld och ofta problematisk för ledande socialdemokrater. Mest har det varit en etisk fråga – en föreställning, att en ledande politiker i ett arbetarparti bör bo på ett visst sätt; helst enkelt, anonymt och anspråkslöst på ett sätt som inte väcker anstöt bland ”vanligt” folk ur ”arbetarklassen”. Det fanns ju tidigare statsministrar, som bodde i lägenhet och radhus och åkte kollektivt till arbetet – det var då, men så är det inte längre…

En fråga, som kan ställas till Göran Persson är. ”Hur kan du, som har köpt en herrgård och investerat 18 miljoner, veta hur vanligt folk har det?”

Javisst, jag medger gärna, det kan synas tarvligt att ställa en sådan fråga. Men i förra valrörelsen ställde Göran Persson precis samma tarvliga fråga till dåvarande moderatledaren Bo Lundgren: ”Hur kan du, som köpt en villa för 6 miljoner, veta hur vanligt folk har det?”

När bostadsfrågan kommit på tal i årets valrörelse har den viftats bort som ovidkommande. Men det anmärkningsvärda är, att Göran Persson i intervju medgett, att han inte ens övervägt de politiska implikationerna, som hans herrgårdsbygge skulle ge upphov till! Att detta etiskt skulle vara helt fel signaler från en politisk ledare, som säger sig företräda ett arbetarparti, det har inte funnits med i hans bedömning! Om han talar sanning överlåter jag åt läsaren att bedöma…

Om Göran Persson inte vägt denna känsliga fråga på guldvåg innan köpet gjordes upp, som han hävdar, då måste det vara höjden av politisk naivitet – en naivitet, som man, trots allt, inte väntar sig av Göran Persson…

Andra socialdemokrater har också haft problem med bostadsfrågan: Laila Freivalds avgick till följd av att hennes bostad omvandlades till bostadsrätt. Och den tidigare socialdemokratiske bostadsministern, Lars-Erik Lövdén, numera landshövding i Halland och bosatt på Halmstads slott, har under sin ministertid envist kämpat för att förhindra att lägenheter omvandlas till bostadsrätter.

Hans fina lägenhet i Stockholm skall nu ombildas till bostadsrätt och då har den förre bostadsministern inga ideologiska eller etiska invändningar, utan vill gärna göra det stora klippet! Nu har Lars-Erik Lövdén blivit uppsagd från sin lägenhet, eftersom han inte bor i lägenheten, men Lövdén lovar att gå till tings för att försvara sin rätt att klippa…

Låt oss hoppas att statsministern får ledigt för gott efter söndagens val och kan njuta sitt otium på herrgården Torp! Och att det fortfarande finns svamp att plocka för honom i den egna skogen…

För vad är väl godare än en mustig köttgryta och ett fylligt rödvin från Systemet?

Fler svenskar måste jobba

Förre LO-utredaren Jan Edling varnar för att problemen med sysselsättning och välfärd blir svåra att lösa när konjunkturen vänder nedåt igen. För ett år sedan skrev Jan Edling rapporten ”Alla behövs”. Den pekade på ett växande samhällsproblem: strukturomvandlingen i näringslivet kunde inte bara registreras i den vanliga arbetslöshetsstatistiken. Orter och regioner med fler arbetslösa hade också fler i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, fler långtidssjuka och fler förtidspensionerade.

Jan Edling: ”Andelen 20–64-åringar i Sverige utgör 59 procent av befolkningen. Bara Grekland, Nya Zeeland och Irland har en lägre andel. I förhållande till hela befolkningen har Sverige en officiell sysselsättningsgrad på 45 procent (i praktiken är siffran inte ens så hög, eftersom man måste räkna bort sjukfrånvaro, ledighet och annat från detta). Det betyder att varje sysselsatt måste försörja dels sig själv, dels 1,2 andra som är barn, äldre eller icke sysselsatta i arbetsför ålder.

Under kommande år kommer de sysselsatta att få allt fler att försörja eftersom antalet äldre växer snabbt. Statistiken visar att vi skulle behöva ha en sysselsättningsnivå på 85 procent för att våra barns försörjningsbörda inte ska öka jämfört med i dag. Om vi väljer att nöja oss med 80 procents sysselsättning kommer våra barns börda att vara lika stor som den vi själva upplevde under de värsta krisåren på 1990-talet.

Det problem som våra partier måste lösa är således att få fler att arbeta och färre att försörja.”

Socialdemokraterna och stödpartierna vill inte föra denna viktiga debatt om arbete, utan fokuserar på fler och högre bidrag. Här går en tydlig skiljelinje inför höstens val: om dessa ödesfrågor inte diskuteras nu - på toppen av en högkonjunktur – när ska vi då göra det? Att lösa problemen kring sysselsättning och välfärd kommer att vara betydligt svårare i den lågkonjunktur som trots allt väntar runt hörnet…

--------------------------------------------------------------

Jan Edling är numera analytiker på Vinnova, fd LO-utredare.